Archive for the ‘Serier’ Category

Tüki i frihet

december 10, 2013

Tüki save the humans som jag tipsade om för ett tag sedan är nu (senare än indikerat) tillgänglig. Hitintills har sju vackert tecknade sidor släppts.

En intressant bonus är de små notiserna till vissa sidor om inspiration samt historiska detaljer, bland annat får man veta att den förhistoriska (och fortfarande existerande) frukten Monkey Orange smakar söt-surt. Presentationen är tyvärr inte den bästa då sidorna är förminskade och man måste klicka på varje enskild sida för att få se den i full storlek. Detta gör att jag kommer nog läsa serien veckovis och den kommer nog inte att bli en del av min dagliga rutin. Det kan mycket väl hända att en sådan här serie bör läsas i större sektioner istället för att få ut så mycket som möjligt av den.

Historien har inte tagit fart ännu, men en stämning som blandar humorelement med allvar är redan tydlig och för tankarna till Bone. Tecknarstilen är välbekant, de tydliga linjerna och de kolsvarta skuggorna sätter en tydlig karaktär på sidorna. Ansiktet på titelfiguren påminner mig om någon, men det kan vara en illusion och endast bero på att stilen liknar den som användes i RASL.

Jag är fortfarande grymt peppad!

Tüki save the humans

oktober 16, 2013

Jeff Smith har alltid* varit en favorit och allt sedan RASL avslutades har jag väntat på att få något nytt att vänta på. Men nu är väntans tid över och jag kan vänta på riktigt. 1:a November påbörjas första ”säsongen” av Tüki save the humans, Jeff’s senaste projekt.

Credit Jeff Smith

Credit Jeff Smith (C)

Jeff ger som vanligt ut materialet själv men den här gången är webben det tänkta formatet. Enligt en intervju med newsarama kommer en ny sida levereras fem gånger i veckan i en fem veckor lång ”säsong” följt av en paus på två månader.

Serien låter onekligen intressant:

Almost 2,000,000 years ago, a great ice age gripped the earth, trapping all moisture in the polar icecaps, causing draught and upheaval in the rest of the world. Vast tropical jungles gave way to dusty grasslands, and all living creatures struggled to survive, including the many species of hominids. To avoid extinction, something had to be done.

This is the story of the first human to leave Africa.

Enligt uppgift ska serien trots sina fantasy-inslag vara förankrad i moderna teorier om människans uppkomst. Jeff’s tecknarstil och storslagna historier brukar falla mig i smaken så detta kommer vara något jag lägger till min dagliga rutin.

* Alltid definieras här som sedan 2005 efter det att jag läst det första Bone-albumet

Ultrasylvania

november 12, 2012

I dag damp ett gult kuvert med lite tyngd ner i min brevlåda. Kuvertet innehöll ett signerat exemplar av Ultrasylvania Vol 1 ett Kickstarter-finansierat seriealbum.

Ultrasylvania

Ultrasylvania

Jag vet inte mycket mer om serien än att Frankenstein’s Monster, Dracula och Egyptisk ljusskygg regent inte är fiktiva antagonister utan högt uppsatta statsmän i sina respektive länder. En intressant idé och var helt klart värd att chansa på.

Nu ser jag fram emot att ta reda på vad som händer!

Peanuts

april 24, 2011

Jag är hemma hos mina föräldrar och hittade en än gång mammas peanuts-pocketar ”We’re on your side Charlie Brown” och ”You’ve done it again Charlie Brown” och förundras en än gång över hur bra dessa är. Charles M Schulz lyckades få till en ganska lågmäld humor med en stor nypa melankoli som tilltalar mig väldigt. Stripparna retar inte nödvändigtvis till skratt men roar och sätter tankarna i rörelse.

Vissa strippar är dock tokroliga i sig själva.

Vissa strippar är dock tokroliga i sig själva, i alla fall för mig.

Den första Peanuts strippen publicerades den andra oktober 1950 och vissa strippar kommer vara helt dechiffrerbara för nästa generation eftersom läsarnas referensram har flyttats, dessa referenser har lyckligtvis inte varit något problem för mig även om  jag nästan är 40 år yngre än serien. Seriens centrala tema är Lille Karls (Charlie Brown) upplevda och faktiska utanförskap, filosofi, lagar, medicin och allehanda tunga frågor. (Till exempel så behandlar en av filmatiseringarna cancer.)

Alla känner väl till skivspelarhastigheter?

Alla känner väl till skivspelarhastigheter?

Vissa av de samtida referenserna kan lätt överföras till modernare varianter:

En sekvens som dyker upp då och då är Lille Karls tappra försök att flyga drake. Dessa läser jag alltid i hopp om att den här gången skall det lyckas och Karl ska på flyga sin drake under en längre stund.Det händer inte ofta men ibland och med lite hjälp håller draken sig där den ska.

Jag är också på din sida Lille Karl

Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

december 20, 2010

Viktor Kasparssons Makbra Mysterier är ett nytt album från Albumförlaget skrivet och tecknat av Dennis Gustafsson. Nya svenska serier ser man allt för sällan (särskilt i äventyrsgenren), så Kasparssons äventyr i detta album känns som en frisk fläkt. Viktors skapare är en man från Helsingborg som tidigare bland annat sysslat med datorspelsdesign.

Viktor Kasparssons Makabra Mysterier visar oss att Helsingborg och Skåne kryllade med odöda, väsen från svenska legender, demoner och annat otyg under det tidiga 1930-talet. Titelfiguren verkar ha en kuslig förmåga att blandas in i de mest makabra historierna men med ett lugn hantera dessa. Redan när vi möter honom verkar han ha lagt ett antal mysterier bakom sig och är orolig att han ser olösta gåtor vart han än ser. Vilket visar sig vara fallet. 1930-talet kommer till liv på vad som känns ett trovärdigt sätt, Ernst Rolfs skivor går varma, vintern är kall och en man är inte riktigt proper utan en överrock.

"Varför tog jag inte på mig min överrock, nu när jag väl har en? Hon tror säkert att jag är eccentrisk nu"

"Varför tog jag inte på mig min överrock, nu när jag väl har en? Hon tror säkert att jag är eccentrisk nu"

Det 66-sidiga albumet är uppdelat i fyra historier av varierande längd och karaktär, med den gemensamma nämnaren att de lämnar utrymme för läsaren att tänka själv kring de mysterier som rullas ut. Ett av äventyren är i princip en enda lång slagsmålssekvens, medan andra är dialogtäta eller dramatiska. Dennis skyr inte heller blod i sina bilder utan vissa scener kan vara riktigt makabra, vilket är som sig bör med tanke på albumets titel.

Ett utdrag ur en slagsmålssekvens

Ett utdrag ur en slagsmålssekvens

Rent stilmässigt skiljer sig de första två historierna från den senare (framförallt den sista), de första ser ut att vara tecknade på klassiskt* vis medan de två sista verkar vara målade med vattenfärg och är fantastiskt stämningsfulla. Det som gäller generellt är att bilderna är en aning ”slarvigt” tecknade men med mängder av detaljer. ”Slarvigheten” hjälper till att ge bilderna liv och förmedla rörelse. Färgerna är ofta bleka och urtvättade eller mörka och dova och ger dels en känsla av det hårda livet på 30-talet och verkar dels överensstämma med huvudpersonens sinnesstämning.

En sida i akvarell med tuschade konturer

En sida i akvarell med tuschade konturer

Dennis berättar oftast historierna sedda utifrån utan att ge någon insikt i vad Viktor tänker eller känner annat än genom hans ansiktsuttryck, kroppsspråk och det han säger. Undantaget är den sista historien där Viktor är alldeles ensam på en gård mitt ute i den skånska myllan och vi får berättelsen berättad i jag-form. Kasparsson känns lätt att relatera till eftersom han inte på något sätt är perfekt utan får stryk, verkar ha lite svårt med kärleken men fortfarande verkar genuint godhjärtad.

Det jag saknar i albumet är ett sammanhang, mest för att jag tycker om sammanhang och kontinuitet. De fyra historierna verkar en aning lösryckta från sitt kontext och lämnar mig undrande över i vilken ordning dessa händelser egentligen utspelar sig (och under vilken tidsrymd), vad som hände med Emilia, vem Emma (som Viktor skriver till efter varje historia) är och vad som hände med henne? Det verkar hur som helst inte vara särskilt säkert att vara kvinna i Viktor Kasparssons liv.

De olika stilarna som karaktäriserar de olika äventyren gör att äventyren hela tiden känns nya och intressanta, frågan är hur detta kommer kännas i längden (ifall fler äventyr kommer (vilket ryktet säger att det gör)). Det har i och för sig fungerat bra i till exempel Neil Gaiman’s Sandman så det kanske fungerar även här. Det viktiga är nog att tecknarstilen överensstämmer med den sinnesstämning som berättelsen vill förmedla.

Överlag tyckte jag att samtliga äventyr var spännande, välskrivna och karaktärerna kändes levande. Förordet av Dick Harrisson sätter snabbt stämningen och sedan byggs stämningen bara vidare i de efterföljande historierna. Det är definitivt ett album att läsa i sin favoritfåtölj** tillsammans med en kopp te*** en sen kväll när det är tyst i huset…eller är det verkligen tyst?

Albumet skall ha börjat dyka upp i affärer i Göteborg idag och kommer förhoppningsvis spridas land och rike kring. Jag vill tacka Dennis för möjligheten att se den här serien utvecklas och möjligheten att läsa och recensera ett tidigt exemplar. Jag har njutit av varje sida och hoppas att denna recension inte känns allt för rörig****.

Läsmaterial

Läsmaterial

Bilderna i detta inlägg från seriealbumet är (c) Albumförlaget och Dennis Gustavsson

Edit: efter ha fått läsa det faktiska albumet inser jag att den klassiska stilen inte är så klassisk, även om den är mer klassisk än de i akvarell. Färgläggningen är mer nyanserad än t.ex Tintin och passar bra med den slarviga stilen.

* Klassiskt vis syftar här till en stil där konturer är tuschade och sedan är ytorna färglagda. Ett exempel är Tintin.

** Jag var först lite förvånad över stavningen av ”fåtölj”, men nu ser det helt naturligt ut…Jag måste verkligen bredda mitt skriftspråk.

*** Bra idé generellt, jag tror jag tar en nu.

**** och full av fotnötter för den delen.

Parallella serier

maj 18, 2010

(Jag tycker fortfarande att ”parallell” i alla dess former är roligt att skriva, fyra ‘l’!)

Jag läser just nu en hel hög seriealbum samtidigt, Sandman (Vol IX The Kindly Ones), Death’s Head (Vol 2), RASL (Vol 2 The Fire of St George) och Captain Britain (Vol 4 The Siege of Camelot). Och det är intressant hur olika de är stilmässigt, och nu menar jag i språk, i bild och i berättande.

Captain Britain startade som en Brittisk klon av spindelmannen med vaga referenser till de brittiska öarnas mytologi (Merlin är väl den mest framträdande figuren). Tempot och stilen förändras ganska abrubt när Captain Britain dyker upp i en Black Knight historia vandrandes på stranden utan en aning om sin egen identitet. Den här historien har ett långsammare tempo och är tecknat i svart/vitt utan grå skalor vilket ger en ganska dyster stämning. Denna story drar in mer brittisk mytologi med Otherworld, Camelot och Kung Arthur. Längre fram förändras serien igen, denna gång går stilen tillbaka till mer standardiserad Marvel-stil och den sista storyn produceras av Alan Moore och Alan Davis.

Sandman är en klassiker i serievärlden, skapad av den fantastiska författaren Neil Gaiman och tecknad av en uppsjö olika tecknare. Historien är komplex och får en till synes omnipotent protagonist (Oh yes, dom orden!) Dream/Sandman/Morpheus visa svagheter och en rätt sorgsen personlighet. De återkommande karaktärerna är starka och jag tycker särskilt om Delirium, en ung förvirrad, glad, ledsen, uppsluppen, osannorlik flicka i tonåren. Hennes dialog går i rengbågens alla färger och är sällan sammanhängande men ändå ofta full av insikter. Serien är för lång och komplex, referenserna till litteratur och mytologi för många, karaktärerna för färgstarka för att sammanfatta på några rader.

Death’s Head anser sig vara en ”Frilansande fredsbevarande soldat” även om de flesta anser honom vara en prisjägare. Den här serien är en mer brittisk Marvel-serie än (åtminstone den tidiga) Captain Britain då serien är mer våldsam och humoristisk. Death’s Head som karaktär sticker ut pga. sin vana att formulera var och varannan mening som en fråga. Det är imponerande hur mycket karaktär bara ett visst sätt att tala kan ge en karaktär, och hur lätt det är att tycka om denna frilansande fredsbevarande soldat trots alla hans brister. Som egen serie existerade Death’s Head inte särskilt länge, men som karaktär/fenomen har han haft ett långt och brokigt liv och dykt upp i allehanda serier.

RASL är en enkel konsttjuv på samma vis som en fraktal är ett enkelt mönster, varje sida jag läser lägger till en ny dimension i karaktären och varje kapitel ger nya större frågor samtidigt som frågor från tidiga kapitel besvaras. Jag har tidigare skrivit om RASL del 1. Del två spenderar större delen av tiden till att fylla ut bakgrundshistorien, förklarar tekniken bakom RASL‘s dimensions-drift-utrustning samt varför RASL nu är laglös. Det tråkiga är att det lär dröja minst ett år innan del 3 dyker upp i handeln.

else

RASL

oktober 11, 2009

RASL är väldigt olikt de andra serier jag läst av Jeff Smith. Bone (som väl är hans mest uppmärksammade skapelse) kan var mörk men har fortfarande en genomgående lättsam ton mycket tack vare de runda gulliga Bone-figurerna, och korkade råttvarelser. RASL är mörk och lättsamma sekvenser ser ut att vara i princip helt frånvarande. Svart humor är nog det närmaste man kommer, men så klassas serien som Sci-Fi Noir och tar mycket av stämningen från Noir-fiction genren.

Omslagsbild för nummer tre

Omslagsbild för nummer tre

RASL är en konsttjuv som undviker att haffas av polisen genom att stjäla konst från parallella verkligheter, även om detta inte alltid fungerar klockrent. För att färdas mellan verkligheter använder han en mask (som får mig att tänka på Maya/Inka-indianer) samt ett par prylar som ser ut lite som jetmotorer. Saker och ting börjar dock bli riktigt komplicerade när en ödleaktig man börjar förfölja RASL från verklighet till verklighet.

Jag tycker verkligen om Smiths teckningsstil, jag är ofta helt fascinerad över hur han får till skuggor och hur han kan använda dom för att ge liv åt en scen. RASL är helt i svart och vitt och detta hjälper till att sätta stämningen och det känns som att det inte hade fungerat att ha den här serien i färg.

De första tre nummren finns samlade i RASL: The Drift.

Ankeborgare

oktober 19, 2008

Som många svenskar läste jag mycket Kalle Anka & Co och Kalle Ankas Pocket när jag var yngre och det har satt en viss nostalgistäpel på verk av t.ex Carl Barks och Don Rosa. För ett tag sedan hittade jag ett arkiv över Disney-serier från de (enligt personen som lägger upp materialet) största tecknarna/författarna, och har sedan dess läst en hel drös historier.

Ankeborg

Ankeborg.

Mycket av det är extremt bra tycker jag, Don Rosas The Life and Times of Scrooge McDuck är en helt underbar historia som är väldigt vältecknad och detaljrik. Andra exempel på intressanta historier är Mickey Outwits the Phantom Blot (Första serien med Spökplumpen), Lost in the Andes och Return to Plain Awful (fyrkantiga höns).

För er som vill återbekanta er med huvudkaraktärerna i dessa serier finns guiden Who’s who in Duckburg. Guiden är skriven på ett ganska vetenskapligt vis och innehåller referenser till varifrån informationen är hämtad och ifall det finns motstridiga uppgifter.

Frank Miller

juli 31, 2008

Jag har läst en del serier skrivna av Frank Miller det senaste året och måste säga att han skriver riktigt, riktigt (, riktigt) bra. Det jag har läst är Sin City ”That Yellow Bastard”, Batman Year One och albumet Dare Devil Visionaries: Frank Miller.

Sin City, som kanske är Millers mest kända verk, är en ganska våldsam Noir-inspirerad historia. Trots de mörka och dystra karaktärsdragen är det lätt att tycka om seriens karaktärer. Att man tycker om karaktärerna kan kanske bero på deras brister (en riktig kliché), men jag tror att det till större delen är på grund av att man ser att de försöker göra det som är rätt trots de djupa spår den dystra onskefulla världen har satt i dem. Jag gillar även den grafiska stilen i Sin City, svart och vitt (inga gråskalor) och ibland en färgklick för att poängtera en detalj eller en karaktär.

Det är inte svårt att tycka om dessa serierutor.

I de övriga serier jag läst av Miller känns hans berättelser lätt igen då de har en ganska ångestladdad stämning, vi får veta att livet som superhjälte inte bara är en dans på rosor (vilket i och för sig alla som läser Spindel Mannen redan vet). Av de album jag läst så har Dare Devil-berättelserna varit de ljusaste, även om teman som förräderier och kamp mot någon man älskar förekommit frekvent.

Generellt gillar jag Millers historier, de har ett djup och en subtilitet som ofta saknas i serier. Ska man säga något negativt om hans historier så är det att ibland kan det dystra och mörka bli lite väl deprimerande.

Free Comic Book Day

maj 1, 2008

På lördag (den 3:e Maj) är det återigen Free Comic Book Day, tyvärr har jag ingen möjlighet att skopa upp några gratisserier eftersom den enda butik i Sverige som är med i evenemanget är Comics Heaven i Stockholm (Gamla Stan). Men jag är ändå inte den tänkta målgruppen så det gör inget i det stora hela.

Ifall ni är nyfikna på seriemediet och är i närheten av Stockholm på lördag har ni inte inget att förlora på att gå förbi Comics Heaven!