Occams Rakkniv lyder ”Entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem” och betyder i princip något i stil med (exakt och bra) ”fler entiteter än nödvändigt skall inte antagas”, eller kort och gott ”gör inte saker och ting svårare än nödvändigt”. Detta rakblad har använts inom vetenskapen sedan innan Newton för att dömma bort bristfälliga/komplicerade slutledningar. Som ingenjör använder man det mesta för att komma fram till den bästa lösningen, dvs. den minst komplicerade lösningen som löser problemet i fråga.

Hanlons Rakkniv är mer filosofisk, och lyder ”tillskriv inte till illvilja det som kan tillskrivas dumhet”. Jag gillar verkligen det här tankesättet, eftersom det ger en positiv syn på världen. Det är enkelt att se förbi dryga människors beteende ifall man tillskriver det ett temporärt  iq-fall istället för genomtänkt illvilja. Får jag välja ser jag hellre min omgivning som korkad än som ond.

Jag använder gärna vim för att redigera text-filer som till exempel konfigurationsfiler samt källkodsfiler. Jag använder dock inte så mycket av vim’s avancerade funktioner utan mest den smidiga sökningen, hex-edit-funktionen samt för att programmet är så lätt att anpassa efter mina preferenser.

Trots att jag använt editorn i fråga i många herrans år har jag aldrig använt sök och ersätt funktionen som i vim är väldigt trevlig.

:%s/sök/ersätt

Detta är det enkla fallet, vi ersätter ordet sök med ordet ersätt.  Sedan har vi möjlighet att söka med hjälp av reguljära uttryck och ersätta dessa. Detta ger möjlighet till massvis av fantastiska möjligheter som jag inte har hittat någon direkt bra användning för ännu men säkert kan ifall jag tränar lite mer.

En annan kul sak jag har lärt mig i vim är att man enkelt kan hoppa till en rad i den öppna filen genom att skriva in rad-nummret följt av G.

ex:

268G

Detta är mycket trevligt när man skriver till exempel python-script och sitter och fixar syntaxfel och följer upp felmeddelanden från python-tolken.

I Februari köpte jag ett par begagnade köksstolar som jag planerade fräscha upp. I Juni slipade jag stolarna, i september målade jag upp stol nummer ett och dömde stol nummer två till omslipning och igår målade jag ett litet motiv på sitsen.

Jag tycker om den här fågeln

För att få något att måla efter tejpade jag fast bilden tillsammans med ett karbonpapper på sitsen och följde konturerna med en kulspetspenna. Den överförda konturen var inte direkt skarp och jag var tvungen att fylla i den med en blyertspenna innan jag plockade fram min hobbyfärg och pensel.Nu är det bara att slipa och måla stol nummer två samt hitta ett lämpligt motiv på snobben.

För ett tag sedan anlände And Another Thing, del sex av Liftarens Guide-trilogin till ett postkontor nära mig (som är ett videouthyrningsställe också). Men, tänker nu ni som läser detta, jag kände faktiskt hur världen blev ett mindre intressant ställe att bo på när Douglas Adams (som ni med all säkerhet vet är skaparen till Liftarens Guide-trilogin) dog, hur är detta möjligt? Har Adams ande tagit en ensam gammal skrivmaskin i besittning och klattrat ut en ny bok eller har boken fallit in genom en reva i tidsrymden som länkar vårt universum till ett annat (och säkert bättre) universum där Adams fortfarande lever?

And Another Thing...

Det kan mycket väl vara så att någon av ovanstående spekulationer stämmer, den officiella versionen är dock att Eoin Colfer fått i uppdrag (med Adams änkas välsignelse) att skriva en fortsättning på den kultförklarde serien. Eoin är nog mest känd för sina ungdomsböcker om mästertjuven Artemis Fowl och hans försök att t.ex kräva fefolket på lösen för en LEP recon polis (Lower Elements Police reconnaissance squad).

Jag har inte börjat läsa den på riktigt ännu men jag tjuvläste förordet och kunde inte hålla mig för skratt så jag har förhoppningar om att boken kan vara bra. Colfer var först tveksam till det hela eftersom det är stora skor att fylla men accepterade uppdraget efter noga övervägande. Enligt utsago ska han inte ha försökt emulera Douglas Adams utan enbart utnyttja karaktärerna och Universumet för att skriva en egen roman. De recensioner jag läst om boken är lite oeniga över huruvida det är Adams-stil eller en egen stil men de är eniga om att det är en bra bok.

Slumpmässigt valt citat:

The personal trainers seemed to come from nowhere, ripping into the last golfcart as soon as it cleared the tropical forest’s fringe.

I somras tipsade One-Minute Astronomer om Dobsonteleskopet, vilket fångade mitt intresse. John Dobson var en man som var mycket intresserad av astronomi och ville att allmänheten skulle få tillgång till ett billigt och bra teleskop för gemene man därför konstruerade han ett eget teleskop. Teleskopet är gjort för att titta på djuprymdsobjekt, dvs. galaxer, stjärnhopar och nebulosor. Dobsons teleskop var inte så innovativt men det utnyttjade en hel del smarta lösningar för att vara (relativt) enkelt att konstruera till ett resonabelt pris. Teleskopet är en relativt grov konstruktion som till större delen består av gjutrör, plywood och lite träreglar (utöver de speglar och okular som krävs). För de som är intresserade finns det ett helt gäng ritningar tillgängliga på webben (till exempel på scopemaking.net och som pdf).

Som titeln antyder har jag en plan (om än en luddig sådan): Fixa delarna som behövs, dra ihop ett gäng vänner över en helg, bygga ihop ett teleskop och sedan åka ut i skogen och testa det.  Ifall man vill vara avancerad kan man även försöka utveckla grundkonceptet och lägga till automatisk-spårning och möjlighet till att montera en kamera istället för okular.

Lens Grinding and Mirrors for Astronomical Telescopes kanske kan komma väl till pass?

Jag har börjat spana efter de dyrare delarna (speglar och okular) på ebay men har inte köpt något ännu. Är någon intresserad av att delta i ett sådant här projekt fram mot vårkanten?

RASL är väldigt olikt de andra serier jag läst av Jeff Smith. Bone (som väl är hans mest uppmärksammade skapelse) kan var mörk men har fortfarande en genomgående lättsam ton mycket tack vare de runda gulliga Bone-figurerna, och korkade råttvarelser. RASL är mörk och lättsamma sekvenser ser ut att vara i princip helt frånvarande. Svart humor är nog det närmaste man kommer, men så klassas serien som Sci-Fi Noir och tar mycket av stämningen från Noir-fiction genren.

Omslagsbild för nummer tre

RASL är en konsttjuv som undviker att haffas av polisen genom att stjäla konst från parallella verkligheter, även om detta inte alltid fungerar klockrent. För att färdas mellan verkligheter använder han en mask (som får mig att tänka på Maya/Inka-indianer) samt ett par prylar som ser ut lite som jetmotorer. Saker och ting börjar dock bli riktigt komplicerade när en ödleaktig man börjar förfölja RASL från verklighet till verklighet.

Jag tycker verkligen om Smiths teckningsstil, jag är ofta helt fascinerad över hur han får till skuggor och hur han kan använda dom för att ge liv åt en scen. RASL är helt i svart och vitt och detta hjälper till att sätta stämningen och det känns som att det inte hade fungerat att ha den här serien i färg.

De första tre nummren finns samlade i RASL: The Drift.

De senaste två helgerna samt onsdagen förra veckan var jag och såg på Science fiction, fantasy och skräck på Fantastisk Filmfestival i Lund och hann med en hel del intressant film. Det blev stressigt till tåg, sent i säng, löpning mellan salonger och väldigt roligt.

Filmer jag såg:

• The Box: FFF öppnades med storfilmen The Box, som är en mystisk skapelse. Ett par får hem en låda innehållandes en knapp. De får veta att ifall de trycker på knappen kommer de få 1 miljon dollar samt att en för dom okänd person kommer dö och de har 24 timmar att avgöra ifall de trycker eller inte. Filmen innehåller en hel del intressant kausalitet och jag kan inte rekommendera att se den här när du är trött.
• Pontypool: Hela filmen utspelar sig på en radiostation där ett lokalt nyhetsprogram får in rapporter om våld och masshysteri. Situationen blir hela tiden mer och mer besynnerlig och radiopratare och tekniker pressas till det yttersta. Jag gillade den här filmen skarpt, den var smart, lite originell och hade en ganska mörk humor.
• Tormented: Efter att en mobbad pojke tagit sitt liv börjar hans mobbare gå grymma öden till mötes. En brittisk highscool-spökfilm med relativt mycket blod, den får nog inga oscars men var rätt söt och underhållande.
• Macabre: En klassisk historia (känns det som iallafall), ett gäng ungdomar plockar upp en liftare och skjutsar hem denne för att sedan bli bjudna på mat som tack. Maten är givetvis spetsad och ungdomarna finner sig instängda i väntan på att bli slaktade. Det här är en riktigt blodig (så pass att det är svårt att låta bli att halka) slasher-film som inte är dålig men inte jättebra heller.
• Vampire girl vs Frankenstein girl: Japansk splatter med massvis av blod är oftast helt otroligt roligt att se och så är fallet här också. Vampyrflickan förför samma kille som vetenskapslärarens dotter har ”reserverat” och en fight resulterar. Men inte förrän vetenskapslärarens dotter dött, förbättrats och återupplivats.
• The Children: The Children är nog den mest skrämmande film jag sett på tid och evighet. Under julfirande i ett hus avskuret från omvärlden blir barnen plötsligt sjuka och börjar mörda de vuxna en efter en på helt horribla sätt.
• Master Key: En häxa är på jakt efter möjligheternas nyckel som kan transportera ägaren till valfri parallell verklighet, för att få tag i den tvingar hon Louis-Bernard Lapointe resa in i en parallell verklighet (där designers verkar sakna smak) för att hitta nyckeln. Det här är en ganska behaglig äventyrsfilm som jag tror de flesta kan uppskatta.
• Triangle: En besynnerlig film som jag inte riktigt fick ihop. Efter att ett gäng ungdomar råkat ut för en mystisk storm fastnar de på ett skepp och saker och ting börjar gå i (överlappande) cirklar. Triangle var skrämmande och väckte mycket tankar, inte heller denna bör ses utan en ganska vaken och skarp hjärna.
• Edison and Leo: Edison and Leo är en leranimerad film som inte är riktad till barn utan har lite mer vuxna teman. Filmen handlar om Edison och hans son Leo som blir elektrifierad i samband med hans moders död. Filmen har en ganska mörk humor och den är väldigt dramatisk trots att saker och ting överdrivs en del.
• Romeo & Juliette vs the Living Dead: En riktig B-film som baserar sig på Shakespears Romeo och Julia, fast med en liten tvist…Romeo och hans familj är Zombies och förtär gärna vanliga döda. Trots detta uppstår kärlek enligt pjäsen och kärleken är precis lika förbjuden.
• Giallo: Dario Argentos senaste film är en något standardiserad thriller med en seriemördare som kidnappar vackra kvinnor och en enslig detektiv som jagar denne. Filmen innehåller rätt mycket tortyrscener som jag tyckte var rätt obehagliga och sedan fick jag inte riktigt ihop handlingen eftersom jag somnade och missade tio minuter i mitten…

Det visades en del roliga kortfilmer under festivalen också, de som verkligen stod ut var Dix och Stapelfahrer Klaus. Dix är en fantastiskt snygg film som visualiserar hur ett tvångstankar kan upplevas medan Stapelfahrer Klaus är en lättsam och mycket rolig informationsvideo om gaffeltrucksrelaterade faror.

Jag har i dagarna fått hem ett stycke MOS 6581-chip, mer känt som SID-chipet.

Mitt SID-chip, siffrorna 2783 är datumkoden som berättar att den här kretsen producerades vecka 27 1983.

SID står för Sound Interface Device och är ett digitalt/analogt Synthisizer-chip och är ganska känt i Commodore 64-sammanhang pga dess smått unika ljud. SID-chipet har tre kanaler (röster), hanterar fyra typer av vågformer (Sågtand, trekant, fyrkant och brus) programmerbara filter (band/hög/låg-pass), en ringmodulator per kanal och en del smått och gott som jag insett att jag inte är tillräckligt insatt för att förstå.

Min plan är att koppla upp referensuppkopplingen från chipets datablad och ersätta 650x-MCUn med en ATMega-krets från Atmel (som med lite tur kan programmeras så att den externa minnesbussen passar SID-chippet) och sedan se ifall jag kan få något ljud.

Referensschema från Databladet

Det är tur att det finns arkiv för gamla datablad så man kan få reda på den här typen av information och så att gammal teknik överlever.

Jag ser verkligen fram emot att få experimentera och lära mig lite om sådant här, men jag blir nog lite ledsen ifall jag bränner chipet. Jag är inte säker på vad det blir av det hela, det vore kul att försöka bygga en Synth men det är ett ganska stort projekt och min kunskap om hur en Synth fungerar är extremt begränsad.

Den binära adderaren är en relativt simpel krets som ligger som idag finns i oräkneliga mängder i olika processorer, FPGAer eller implementerade av diskreta komponenter.

Den binära adderaren räknar i princip som en människa gör i decimalsystemet

ex 17 + 25:fast istället för att summor på tio eller mer leder till att en rest skickas till spalten till vänster så skickar summor på två en etta åt vänster (mer signifikanta bitar)

Ex 17+25:

…

En en bits adderare behöver då ta Tal A, Tal B och sedan generera resultatet R samt Resten Cout enligt sanningstabellen

Utifrån denna sanningstabell kan vi konstruera ”halvadderaren”

För att utöka denna1-bits adderare (som inte är så praktisk i sig själv eftersom de flesta kan räkna till två) till en fler-bitars adderare vill man ställa flera adderare bredvid varandra där varje adderare tar hand om en av talets bitar. För att detta ska fungera måste Cout skickas som indata till adderaren för nästa bit. Dvs. adderaren för bit n i talet utför operationen An + Bn + Coutn-1 => Rn, Coutn. Som synes så klarar inte halv-adderaren av detta själv utan en ingång för rest-biten måste tas in och adderas till A och B. Sanningstabellen för detta blir då

Den digitala kretsen som utför denna operation kallas för fullständig adderare (full adder).

Denna en-bits-adderare går nu att länka samman genom att skicka Cout till Cin i adderarenför biten till höger om nuvarande (mer signifikanta) bit.

Ovanstående skiss visar en 4-bitars adderare, där Cin för bit 0 alltid är 0 (det finns ingen mindre signifikant bit som kan skicka data). Ifall vi vill utföra operationen 3 (0011) + 2 (0010) får vi alltså att

A[0] + B[0] + 0 = 1 + 0 + 0 => R[0] = 1, Cout[0] = 0

A[1] + B[1] + Cout[0] = 1 + 1 + 0 => R[1] = 0, Cout[1] = 1

A[2] + B[2] + Cout[1] = 0 + 0 + 1 => R[2] = 1, Cout[2] = 0

A[3] + B[3] + Cout[2]  = 0 + 0 + 0 => R[3] , Cout[3] = 0

R = 0101 = 5

Restbiten för den mest signifikanta biten används ofta för att ange ifall beräkningen gick över vad resultatet kan visa.

Planen var att gå igenom addition med teckenbitar också men det här inlägget är nog långt som det är så det blir framöver. efter det har jag också tänkt gå igenom hur binära multiplikatorer och divisionskretsar arbetar.

Keep Watching the Sky!