Det är sommar och en och en halv vecka kvar till semester. Jag skulle vilja säga att det är skönt men det är mest stressigt. Det är många projekt på gång och jag verkar ofta bli inblandad i ett eller annat hörn och sedan börjar supportärenden hagla in från Holland och Tyskland (Dessa folkgrupper har en fantastisk förmåga att hitta på konstiga dockningskombinationer med sina värmepumpar…olyckligtvis verkar vi ha lätt att missa en eller annan mindre detalj ibland). Så jag kommer ha fullt upp fram till semestern, men när den väl kommer kan jag slappna av ordentligt.

Min kära mor var på besök förra helgen och jag hade lyckats ta ledigt så att jag fick en långhelg, Fredag lördag söndag var jag ledig och turistade lite med mamma. Vi var dels här i Helsingborg och kollade in staden och Kärnan, sen var vi och hälsade på en av mammas kusiner som bor en bit härifrån och så han vi med Helsingör med tillhörande slott. Alltihop var jätteroligt och jag hoppas att jag får tillfälle att ha fler besök framöver.

Jag anser mig ha väldigt lite dialekt och är ganska övertygad om att jag pratar rikssvenska, resten av världen håller inte med. Visst, jag kan gå med på att jag har de långa vokalerna som är ganska typiskt för Nordmalingsbor (vi säger Åååttan och Niiian till exempel) men utöver det känner jag inte av någon direkt dialekt.

Det som fick mig att uppmärksamma faktumet att jag verkligen har dialekt var när en arbetskamrat börjar skratta när jag säger att jag är skallerhänt, uppenbarligen heter det darrhänt i resten av Sverige. Jag har alltid sagt att jag är skallerhänt och jag tror att man i Nordmaling eller i alla fall i min familj säger skallerhänt. Sedan säger jag saker som Ume och tjå och he, dessa ord är tydligen inte nationellt accepterade utan möts ofta med frågande blickar ifall inte resten av meningen gör det uppenbart vad jag menar. (Inte Ume men de andra). På en hamburgerrestaurang utspelades följande:

Expedit: Tyvärr finns den hamburgaren färdig direkt, vill du ta en annan eller väntar du?
Jag: Jag tror jag tar och tjår mig.
Expedit (ser frågande ut): Så du vill ha en annan hamburgare?

Jag var helt förbluffad över att jag inte blev förstådd, jag använde ju helt vardagliga ord! Jag måste nog vänja mig vid tanken att jag inte är dialektalt neutral.

För ett par måndagar sedan (på Helsingborgs Linux User Groups pubkväll) försökte jag mig på att förklara hur en logisk krets eller “grind” fungerar egentligen. Jag känner att jag inte lyckades helt bra eftersom jag inte kände mig själv 100 % säker i ämnet. Jag har gjort det enda raka (jag har ju läst en del elektronik och bör ju kunna förklara åtminstone det grundläggande) och tänkte försöka presentera en hyggligt sammanhängande redovisning av hur det hela fungerar. Känner jag mig själv rätt kommer jag misslyckas med sammanhängandet.

En logisk krets är en krets som kan utföra enkla logiska operationen och svara sant eller falskt, typiska logikkretsar är och (and), eller (or) och inte (not). And-kretsen tar i dess enklaste form två in-signaler som kan anta nivåerna sant och falskt, utsignalen antar värdet sant ifall dess båda in-signaler är sanna (”In1 = sann” och “In2 = sann” ger “Ut = sann“). Dessa kan sedan kopplas ihop i kedjor, staplar och krumelurer för att bilda mer komplexa logiska strukturer som till exempel en digitalklocka (vår tids största statussymbol).

I elektriska kretsar representeras värdena sant och falskt rent elektriskt av spänning och brist på spänning, ett sant värde har en spänning över x Volt och ett falskt värde har en spänning under x Volt*.

Transistorer är smått magiska ting. De är magiska för att de är fantastiskt användningsbara och fruktansvärt smart konstruerade. En transistor är en halvledare med tre sidor, bas, kollektor och emitter och kan leda från kollektorn till emittern endast ifall det ligger en signal på basen, vilket innebär att de kan fungera som en brytare.

Med hjälp av transistorn kan en enkel logisk krets kopplas upp enligt figuren nedan.

I bilden ovan** krävs det att både A och B skall ha en signal (sann nivå) för att de båda transistorerna skall öppnas och ge en sann ut-signal. Ifall någon av de båda transistorerna är stängda kommer spänningen på utgången dras ned*** till 0 V (falskt).

I moderna kretsar används mer avancerade konstruktioner, men principen stämmer. Engelska Wikipedia har har en del bra artiklar i ämnet, till exempel deras artikel på CMOS-kretsar och TTL-kretsar (TTL = transistor-transistor-logic).

* Detta är inte riktigt sant i de flesta fall har en hysteres lagts in så att spänningen måste exempelvis stiga över 4 Volt för att anta värdet sant och sedan för att återgå till värdet falskt måste spänningen falla under 1 Volt

** Bilden är något förenklad eftersom den transistor som används (en BJT-transistor av typen NPN) kräver en ström på basen för att öppna och inte en spänning.

*** Dras ned innebär att när resultatet skall vara falskt kommer resistansen genom transistorerna vara oändlig (eller jättestor i alla fall) och den spänning som ligger vid utgången kommer då vara oändligt (eller jätte) nära jordnivån 0 V. Ifall resistansen inte fanns där skulle utsignalen inte kunna anta något annat värde än 0 V eftersom utgången då skulle vara kopplad till jorden och det enda som skulle ske när transistorerna öppnar är att minst en av transistorerna skulle säga *Poff* och ryka lite oroväckande.

Nu på morgonen har jag varit ute och sprungit för första gången det här året och min kondition är kanske inte vad man kan kalla bra. Rundan blev någonstans mellan 4 och 5 km och det kändes ganska bra att komma ut och röra på sig lite. Det som fick mig att sätta igång är att jag hittat en Aikido-klubb här i närheten som jag planerar att gå med i till hösten, och ifall jag ska få ut det mesta av den träningen är det nog bra att ha någon form av grundkondition (även om aikido är lite lugnare än många andra kampsporter).

Nu till det svåra: Fortsätta med springandet/joggandet på regelbunden basis.

Maj har varit en medioker filmmånad, jag såg inga direkt dåliga filmer men ingen film som jag blev riktigt uppspelt av (The Giant Claw kanske kan räknas som en exhalterande film men är osäker):

• The Giant Claw: Detta är en helt fantastisk film! Förstå mig rätt nu, den är jätte dålig men på ett så charmigt sätt att den blir en fantastisk upplevelse. Världen terroriseras av en enorm intergalaktisk antimateria-vråk (enorm = “stor som ett slagskepp”, vilket uppenbarligen är en SI-enhet då detta beskriver fågelns storlek filmen igenom), och en testpilot och en radaroperatör verkar vara vårt enda hopp! Du har inte sett film förrän du sett en enorm intergalaktisk antimateria-vråk!
• Stargate - The Arc of Truth: Jag är inte riktigt säker ifall det här skall klassas som en film eller inte jag upplevde den mer som ett extra långt avsnitt av serien (Stargate SG1) vilket kan ha varit tanken. Utifrån den synvinkeln var det en ganska intressant handling och den lyckades behålla seriens charm.
• The Girl Who Leapt Through Time: Toki wo kakeru shôjo (som den heter på originalspråket) är ett drama i rätt tunna science-fiction-kläder som koncentrerar sig mest på relationen mellan de tre huvudkaraktärerna. Filmen är rätt hygglig och lyckades beröra mig (Vilket kanske inte är en prestation men ändå) men jag finner det svårt att säga något specifikt om den.
• Golden Eye: Golden Eye är min favorit bland Bond-filmerna med Pierce Brosnan som Bond, den känns lite mer klassisk än de efterföljande Bond-filmerna med Brosnan i huvudrollen. Annars har jag inte mycket att säga om den här filmen, det är en Bond-film med alla ingredienser: explosioner, super-skurkar, coola tillbehör och Bond-brudar.

Idag är en lugn dag, jag har just kommit tillbaks från en promenad och innan det satt jag och läste i solen på min lilla balkong. Jag skall jobba lite hemifrån i helgen, men idag tar jag det lugnt och skjuter mina arbetsrelaterade bryderier framför mig. (Blott en dag dock.)

Boken jag läser är The Professor and the Madman av Simon Winchester och är en historisk roman som berättar historien och egenheterna runt skapandet av The Oxford English Dictionary (OED). Detta kanske låter lite tråkigt men hitintills har boken varit svår att lägga ifrån sig pågrund av de smått excentriska karaktärerna och den information som på ett så elegant sätt presenteras.

Nu är det dags att bege sig ut och läsa igen innan balkongen ligger helt i skugga.

Imorgon (torsdag) klockan 21:00 börjar kanal 5 visa serien Reaper, en ny serie jag varmt vill rekommendera. Den utforskar djupa frågor så som “Vad gör man om man upptäcker att ens själ blivit såld till djävulen?”, “Hur Korkad är Sock?”, “Kan man verkligen heta Sock?” och “Kan man bli tillsammans med sin bästa vän?”.

Serien är ganska lättsam, mycket rolig och tar inte sig själv på allt för stort allvar (som Red Dwarf fast helt annorlunda och inte ett dugg lik…glöm att jag gjorde jämförelsen över huvud taget). Jag älskar den!

Förra veckan var jag riktigt trött, det var rätt stressigt på jobbet och jag slets mellan flera olika projekt utan att hinna med det jag egentligen borde ha sysslat med. När fredagen äntligen kom var det tidigt i säng (direkt efter Golden Eye), men sömnen var inte så lugn och djup jag hade hoppats.

Jag vaknade på lördagen klockan 06.04 och var spiksäker på att det var en arbetsdag och att jag var sen, lyckligtvis kom jag underfund med att det var lördag ganska snabbt och kunde somna om igen. På förmiddagen kände jag mig ganska pigg och tog i tu med saker som jag haft hängande över mitt huvud (eller ja liggande på mitt huvud, jag gick och klippte mig), men på eftermiddagen tog alla krafter slut igen. Jag lade mig på sängen och sov ett par timmar, när jag vaknade framåt middagstid (kvällsmål för eventuella icke-norrlänningar) var jag fortfarande trött men klev upp i alla fall. Efter en lugn och skön kväll somnade jag in vid elva-snåret. (…jo jag lever vilt…)

När jag vaknade var jag riktigt utvilad och hade en skön morgon på balkongen, bara jag en kopp te och Captain Britain. När solen stigit till sin topp satte jag igång med att måla ett bord som stått och väntat bra länge. Bordet togs ut på innergården bakom lägenheten så att jag inte skulle drälla så mycket på golv, väggar och tak samt för att färgen skulle torka lite snabbare. Målningen gick ganska bra (jag har dock fortfarande färg precis överallt) och jag kunde sitta och njuta av det fina vädret tillsammans med en bok medan färgen torkade mellan varven.

Eftersom jag var så pass pigg och utvilad kunde jag inte somna igårnatt. Detta har i sin tur lett till att jag har varit precis lika trött idag som jag var förra veckan. Till råga på eländet har jag nackspärr, det hade nästan gått över men verkar väckas till liv av tortyrredskapet (som går under namnet kontorsstol) som jag har stående på kontoret. Vid det här laget rör det sig om någon form av zombie-nackspärr…

Idag är det handduksdagen! Ta din handduk och gå ut i solen!

Liftarens Guide till Galaxen har en del att säga om Handdukar

En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den interstelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde - man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden på Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnorna som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, eller mot en blick från den dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om inte du kan se det, kan inte det se dig - ett mycket dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal, och slutligen torka sig med den ifall den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvätt lapp, tvål, burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc., etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat “förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

P.S. Grattis på morsdag mamma! D.S.

Söndag 11/5:

Efter en kvick tågresa var jag framme i Norrköping, huvudvärken jag haft tidigare hade lugnat sig under färden. Jag tog en taxi ut till varvet där Melody (som den nya båten heter) låg. Efter taxin lämnat av mig vid båten hälsade resterande besättning mig välkommen med en kopp te. (Resterande besättning bestod av min pappa, farbror och faster.)

Vi kunde känna oss trygga på varvet.

Måndag 12/5:

Melody.

Klockan åtta kom en försäljare från Maxibryggan och gav oss en genomgång av båten och därefter kom ägaren till varvet och vi gick tillsammans igenom en checklista och såg till att allt var i ordentligt skick.

Vi blir instruerade i Bavarians hemligheter.

Klockan han bli ett innan vi kastade loss. Vinden var dålig så vi gick för motor upp till Nävekvarn.

Äntligen på väg.

Tisdag 13/5:

Melody i Nävekvarn.

Vi kastade loss tidigt eftersom vi planerade att ta oss upp till Nynäshamn (~45 sjömil). Efter att ha gått för motor ett par timmar blåste en segelbar bris upp vid lunchtid. Tyvärr varade brisen inte ända fram utan vinden vände och ökade i styrka när vi var ungefär två timmar från vår destination. Jag måste erkänna att min mage var inte helt oberörd utan jag kände mig lite sjösjuk. Lyckligtvis han vi komma i lä innan sjösjukan blev allt för allvarlig.

Lite segling blev det.

Onsdag 14/5:

Onsdagens destination var Sandhamn, omskriven i alla de stora seglarromanerna och figurerar frekvent i stora seglares biografier…det hävdar iallafall pappa och han brukar ha rätt i sådana här frågor. Färden gick bra men det började regna framåt eftermiddagen och jag spenderade lite tid under däck.

Himlen är grå men vinden är fin

Sandhamn var fint och jag tror att det var mycket trevligare så här innan turistsäsongen börjat. Hamnkaptenen var vänlig och skrev ut en busstidtabell för min resa på fredagsmorgonen från Furusund in till Stockholm. På kvällen gick vi och tog en öl på det lokala värdshuset.

Sandhamn har mycket men T-banestationen känns lite lur…

Kvällen blev fin.

Torsdag 15/5:

Torsdagens sträcka från Sandhamn till Furusund var den sista för mig och det kändes väldigt tråkigt men vi försökte göra det bästa vi kunde av färden. Vi bestämde oss för att göra ett landhugg i en vik vid namn Finnhamn för att äta lunch innan vi gick vidare mot vår destination. Den här sträckan var nog den vackraste biten av seglatsen, den norra delen av av Stockholms skärgård har mycket småöar (den södra delen har mest stora öar) och det fanns hela tiden något att titta på.

Båtens öde vilar i mina kapabla händer.

Framme i Furusund letade jag reda på busshållplatsen så att allt var klart för resan in till Stockholm följande morgon. På kvällen tog vi en promenad genom bygden sökandes efter ett hus där Strindberg bott vid sekelskiftet mot 1900-talet, vi hittade det aldrig men däremot hittade vi ett semafor-torn. (Vilket i min mening är snäppet coolare)

Semafortornet.

Fredag 16/5:

Min buss gick från Furusund färjeläge klockan 08.00, det kändes trist att lämna pappa och båten men med lite tur får jag tid och möjlighet att följa med ut fler gånger i framtiden.

Väl framme i Stockholm satte jag mig och tog en stor Café latte för att vakna till ordentligt, låste in min väska och begav mig ut på stan. Jag snurrade runt lite på söder och i gamla stan, vid halv tolv tog jag tunnelbanan mot KTH där jag skulle träffa en kompis från exjobbstiden. (Min kompis doktorerar nu på Fusionsavdelningen) När jag dök upp satt han fast i ett möte och jag satte mig i lunchrummet tillsammans med ett par gamla arbetskamrater (jag jobbade där ett tag efter jag gjort mitt exjobb). När mötet väl var över tog vi en lättare lunch en bit utanför campus och gick sedan tillbaka till hans kontor och drack en kopp kaffe. Efter att ha hälsat på labbpersonalen var det dags att sticka tillbaka till centralstationen och hoppa på tåget hem.

Veckan var jätterolig och jag vill tacka för att jag fick följa med!