Commoflage spelar remixar av C64-musik (eller ”sid-ar i nya kläder” som dess slogan lyder) och sedan senaste avsnittet har även orginalmusiken figurerat frekvent.

Bitar till kaffet (uttalat Bittar till kaffet) spelar musik från allt från spektrum-datorer till Atari och Amiga. Podcastens värd verkar ha goda kontakter med demoscenen vilket innebär att det är ofta musik från demos tillsammans med allehanda anekdoter.

Nu när min podcast-aptit har vaknat känner jag att jag skulle vilja följa fler, därför mottager jag tacksamt tips på fler podcasts!

Music for our Future är resultatet av ett samarbete mellan SyFy, Create Digital Music, Pitchfork och xlr8r för att skapa ett album inspirerat av TV-serien Caprica. Albumet innehåller 13 helt olika spår, som alla är väldigt mysiga att lyssna på (trots att ett av spåren säkert räknas som dubStep). En del låtar bygger på element som noise, andra är rätt funkiga och vissa lite poppiga, som sagt en fin blandning.

Music for our Future

Albumet är släppt under Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 3.0 vilket innebär att musiken får laddas ner och spridas så länge man inte nyttjar den i kommersiellt syfte eller använder delar i andra verk och att upphovs informationen inte förändras eller tas bort.

xlr8r och pitchfork verkar mestadels vara för lyssnare (recensioner, podcasts, nyheter, etc.) medan Create Digital Music riktar sig mer till musikskapare (musik appar. Jag applåderar i dessa aktörers insats samt de artister som står bakom musiken.

• Strindbergs stjärna av Jan Wallentin: En Äventyrsroman med stora science fiction-inslag kan ju inte bli dåligt och det blir det inte heller men det blir heller inte lika bra som man hoppas. Boken handlar om en nervös akademiker som lyckas få en stjärnformad relik i sin ägo. Reliken, Strindbergs stjärna, har en andra hälft, en stav, som behövs för att aktivera dess krafter och en vild jakt genom europa tar fart. Jakten är fylld av hemliga sällskap, svek, tågvagnar och annat äventyrligt. Mycket underhållande men man lämnas som sagt med känslan av att den kunde varit bättre.

• We Need to talk about Kelvin: What everyday things tell you about the universe av Marcus Chown: Den här boken var väldigt intressant och fokuserar på vad vardagliga saker beror på. Vardagliga som till exempel att vi inte trillar genom golvet och att det finns väldigt stor olikhet i världen. Dessa fenomen förklaras sedan grundligt med kvantmekanik och astrofysik. Mycket intressant läsning.

• Making Money av Terry Pratchett: I Making Money lyfts Moist von Lipwig från sin trygga (och numera lite tråkiga) position som postmästare för att sättas som ansvarig för Ankh-Morporks kraschande statsbank. Pratchett är lika träffsäker som vanligt med sin karikatyr på den kris vi har sett de senaste åren och dialogen är lika underfundig som vanligt. Detta till trots känns boken inte lika genomarbetad som till exempel Going Postal, detta till trots är det en riktigt rolig bok.

• Crome Yellow av Aldous Huxley: Denna bok var tydligen väldigt djärv en gång i tiden, nu är den inte så chockerande men fortfarande ett känsloladdat drama som kretsar kring ett antal mer eller mindre överklass-människor som har en halvtråkig helg på en herrgård utanför staden. Deras interaktion är bitvis fascinerande, ångestladdad samtidigt som den är väldigt lättsam.

• We have always lived in the castle av Shirley Jackson: Detta är den bästa boken jag läst i år. Den är helt fantastiskt stämningsfull och beskriver ett par veckor i två flickor som har överlevt sina föräldrar. Föräldrarna förgiftades med arsenik och den äldre systern var huvudmisstänk men friades. Byborna är dock inte övertygad om att domen var riktig utan ser på de tillbakadragna systrarna med förakt och rädsla. Det jag inte kan återge är bokens ton som gör allt så spännande, gripande och man slits i mellan att tro på flickornas oskuld och att döma.

• Tempelbranden av Catharina Ingelman-Sundberg: Tempelbranden tog jag mig igenom men knappt. Jag kunde aldrig nå fram till huvudpersonen och känna ordentlig empati för henne. Samtliga karaktärer beter sig veligt och vänder och vrider i sina åsikter/handlingar fram och tillbaka vilket gör att man som läsare upplever karaktärerna mer som marionetter som slänger fram och tillbaka över en scen. Boken kretsar kring en asatroende flickas uppväxt i en kristen adoptivfamilj och får följa henne genom misär, ett påtvingat giftermål, mot titelns tempelbrand.

• Our tragic universe av Scarlett Thomas: Thomas skriver alltid bra. Meg (bokens protagonist) är fast i ett dåligt förhållande, har ont om pengar, är smått förälskad i en äldre man, och har blivit osams med en av sina bästa vänner. Livet är inte bra och när hon recenserar en pseudovetenskaplig bok som informerar henne om att vi alla är döda och kommer leva våra liv tills vi ”vinner”. Boken tar också upp idéen med den handlingslösa handlingen. Historier där saker händer men utan att det har någon direkt innebörd, detta är lite tvetydigt då boken kryllar av små handlingar som är väldigt klassiska även om samtliga inte reds ut innan boken tar slut. Mycket tänkvärda tankar är nedtecknade i den här boken.

Jag är helt säker på att det var någon till men jag kan inte förnimma den alls.

Väl tillbaka på kontoret hittade jag ännu en gratulation.

Jag vet inte vem det är som är ansvarig men det var jätteroligt! Minst ett till tangentbord har använts eftersom texten innehåller bland annat två å:n. Fördelen är att f och j sitter kvar vilket innebär att jag kan fortsätta använda tangentbordet som vanligt och sätta min touch-type på prov.

Tack för gratulationen!

Exempel på saker som förändrats under mitt liv

• Jag tycker numera om att bära fluga
• 80-talsmodet försvann
• Datorers arbetsklockfrekvens har ökat från 1-5 MHz till 1.66 – 4 GHz eller något liknande
• 80-talsmodet kom tillbaka
• Järnvägen kom till Nordmaling
• 9 däggdjur har helt utrotats
• Jag har växt (49 cm -> 190 cm, 3.6 Kg -> 83 Kg)

Inte alla förändringar är av godo.

God Jul allesammans, jag avslutar detta inlägg med en video på mitt kontors julbelysning.

#! /usr/bin/env python

import sys, os
import re
try:
  import pygtk
  pygtk.require('2.0')
  import gtk
except:
  print "gtk not available can't use clipboard =("

def shorten2gtkClipboard():
  clip = gtk.clipboard_get()
  longUrl = clip.wait_for_text() #get longURL from clipboard

  try:
    answer = os.popen("""curl https://www.googleapis.com/urlshortener/v1/url -H 'Content-Type: application/json' -d '{\"longUrl\": \"""" + longUrl + "\"}\'")
  except:
    print "curl not available or failed for some reason, can't shorten url =("
    return -1
  for line in answer.readlines():
    if "id" in line: #find line with short URL
      print line
      shortUrl =  re.split("\"", line)[3] #trim everything but short URL
      clip.set_text(shortUrl)             #Insert short URL into clipboard
      clip.store()                        #Make it available to other apps
      break
  return 0

if __name__ == "__main__":
  sys.exit(shorten2gtkClipboard())

Funktionen bygger på gtk för att läsa och skriva till urklippen fördelen med detta är att det fungerar på både windows och linux, nackdelen är att gtk krävs.

Nu när det är gjort kanske jag får ta och börja använda det lite i mitt identi.ca-flöde

filetype on
filetype plugin on
set ofu=syntaxcomple#Complete

Auto-kompletteringen har som default stöd för c, HTML + CSS, Javascript, PHP, Python, Ruby samt (om man får tro editorn själv) samtliga språk där syntax-highlighting finns tillgängligt (ett horribelt antal).

Något som jag ser som en fördel är att auto-kompletteringen inte är i vägen när den inte är nödvändig utan visas endast vid behov genom den en gnutta ointuitiva knappkombinationen Ctrl+X följt av Ctrl+O.

Omni completion är lila.

Bilden visar ganska tydligt att gränssnittet i sann vim-anda, det vill säga väldigt minimalistiskt men visar allt av värde, vilka alternativ som finns samt den dokumentation som finns tillgänglig om alternativet. Man kommer snabbt och effektivt åt de olika valen och kan fortsätta med det egentliga kodandet.

Räkna nu inte antalet gånger jag nämnt vim i det här inlägget, det är på tok för många trots att jag försökt redigera bort några.

En enkel, vacker konsoll

Atari 2600 lanserades 1977 under namnet Atari VCS den 14:e Oktober 1977 med  makalösa specifikationer

CPU: MOS 6507 (1.19 MHz)
RAM: 128 Byte
ROM: 4 kByte

Maskinen har ingen dedikerat video-minne utan har istället två hårdvaru-sprites plus en 1-pixel stor ”missil”-sprite och en 40-pixel stor ”spelplans”-sprite. Spelplans-sprite-minnet uppdaterades medan TV-aparatens elektronstråle bytte rad, detta krävde mycket processorkraft vilket innebar att själva spellogiken endast kördes under den vertikal blankningen (fritt översatt) av skärmen. Dessa begränsningar är fascinerande att läsa om, 128 byte RAM och programmerarna lyckas ändå göra spel som är snabba, intressanta och unika. Moon Patrol är så enkelt att det är skrämmande men jag är helt fast.

Konsollen har väldigt begränsad ljud-synthesizer men spelar förvånansvärt klara och distinkta toner. Melodierna är lätta att komma ihåg och jag kommer nog ta Moon Patrol-musiken med mig i graven.

Utöver konsolen fick jag tolv spel, tyvärr får jag inte samtliga att fungera men jag ska skriva isär något av de defekta och kolla ifall jag kan göra något.

Den gör sig väldigt bra i TV-spelshörnan

Throwing dice CC 3.0 från http://christmasstockimages.com

Vad man måste jämföra är antalet kombinationer av utfall med minst en 5:a eller 6:a med totala antalet olika utfall.

Det totala antalet utfall per tärning är 6 och varje utfall på den första tärningen kan kombineras med sex utfall på nästa tärning som i sin tur kombineras med sex resultat från den tredje tärningen. Detta resulterar i att det totala antalet kombinationer är

6 * 6 * 6 = 216

Antalet kombinationer med minst en 5:a eller 6:a är lite klurigare att komma fram till eftersom det kan vara både en, två och tre tärningar som uppfyller kriteriet. För att göra beräkningen lite enklare borde man kunna resonera som så att kombinationer med dessa är det totala antalet kombinationer minus antalet kombinationer utan 5 eller 6. Varför är detta enklare att räkna frågar ni då, och jag är snabb med att svara ”eftersom varje tärning inte får vara 5 eller 6 kommer de ha precis 4 utfall per tärning som uppfyller kriteriet” På samma vis som ovan får vi då att antalet utfall som inte uppfyller kriteriet blir

4 * 4 * 4 = 64

och vidare att antalet utfall med 5 eller 6 blir då

216 – 64 = 152

Detta visar då att ifall man gör 216 kastserier med tre tärningskast i varje kommer i snitt 152 utfall innehålla minst en femma eller sexa vilket skulle innebära en chans på 70.4%

Ifall vi skriver ett par rader python-kod som räknar detta för n-tärningar kan vi se följande

Sannolikhet för n tärningar att visa minst en femma eller sexa

Plottat med GNUplot efter att ha kollat mitt tidigare inlägg hur man gör.  Påpeka gärna missar och fel jag gjort!

Edit: Korrigerat resultatet (beskrivning och avrundningsfel), tack Maria!