Logiska kretsar

För ett par måndagar sedan (på Helsingborgs Linux User Groups pubkväll) försökte jag mig på att förklara hur en logisk krets eller “grind” fungerar egentligen. Jag känner att jag inte lyckades helt bra eftersom jag inte kände mig själv 100 % säker i ämnet. Jag har gjort det enda raka (jag har ju läst en del elektronik och bör ju kunna förklara åtminstone det grundläggande) och tänkte försöka presentera en hyggligt sammanhängande redovisning av hur det hela fungerar. Känner jag mig själv rätt kommer jag misslyckas med sammanhängandet.

En logisk krets är en krets som kan utföra enkla logiska operationen och svara sant eller falskt, typiska logikkretsar är och (and), eller (or) och inte (not). And-kretsen tar i dess enklaste form två in-signaler som kan anta nivåerna sant och falskt, utsignalen antar värdet sant ifall dess båda in-signaler är sanna (”In1 = sann” och “In2 = sann” ger “Ut = sann“). Dessa kan sedan kopplas ihop i kedjor, staplar och krumelurer för att bilda mer komplexa logiska strukturer som till exempel en digitalklocka (vår tids största statussymbol).

I elektriska kretsar representeras värdena sant och falskt rent elektriskt av spänning och brist på spänning, ett sant värde har en spänning över x Volt och ett falskt värde har en spänning under x Volt*.

Transistorer är smått magiska ting. De är magiska för att de är fantastiskt användningsbara och fruktansvärt smart konstruerade. En transistor är en halvledare med tre sidor, bas, kollektor och emitter och kan leda från kollektorn till emittern endast ifall det ligger en signal på basen, vilket innebär att de kan fungera som en brytare.

Med hjälp av transistorn kan en enkel logisk krets kopplas upp enligt figuren nedan.

I bilden ovan** krävs det att både A och B skall ha en signal (sann nivå) för att de båda transistorerna skall öppnas och ge en sann ut-signal. Ifall någon av de båda transistorerna är stängda kommer spänningen på utgången dras ned*** till 0 V (falskt).

I moderna kretsar används mer avancerade konstruktioner, men principen stämmer. Engelska Wikipedia har har en del bra artiklar i ämnet, till exempel deras artikel på CMOS-kretsar och TTL-kretsar (TTL = transistor-transistor-logic).

* Detta är inte riktigt sant i de flesta fall har en hysteres lagts in så att spänningen måste exempelvis stiga över 4 Volt för att anta värdet sant och sedan för att återgå till värdet falskt måste spänningen falla under 1 Volt

** Bilden är något förenklad eftersom den transistor som används (en BJT-transistor av typen NPN) kräver en ström på basen för att öppna och inte en spänning.

*** Dras ned innebär att när resultatet skall vara falskt kommer resistansen genom transistorerna vara oändlig (eller jättestor i alla fall) och den spänning som ligger vid utgången kommer då vara oändligt (eller jätte) nära jordnivån 0 V. Ifall resistansen inte fanns där skulle utsignalen inte kunna anta något annat värde än 0 V eftersom utgången då skulle vara kopplad till jorden och det enda som skulle ske när transistorerna öppnar är att minst en av transistorerna skulle säga *Poff* och ryka lite oroväckande.

Handduksdagen

Idag är det handduksdagen! Ta din handduk och gå ut i solen!

Liftarens Guide till Galaxen har en del att säga om Handdukar

En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den interstelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde - man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden på Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnorna som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, eller mot en blick från den dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om inte du kan se det, kan inte det se dig - ett mycket dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal, och slutligen torka sig med den ifall den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvätt lapp, tvål, burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc., etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat “förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

P.S. Grattis på morsdag mamma! D.S.

Lugn långhelg

Arbetsveckan har varit hård men kort, jag har suttit med saker jag inte kan så bra: grafiska användargränssnitt (GUI). GUIn är nog något av en konst i alla fall om man vill att de skall vara intuitiva och funktionella, och tyvärr stämmer nog myten “Ingenjörer kan inte göra användargränssnitt” (iallafall stämmer det på mig (räcker inte ett kommandoradsgränssnitt åt alla?)). Man använder helt andra delar av hjärnan när man gör något som skall användas av andra människor än när man skriver något som i princip bara en annan funktion i ett annat program använder. Det har dock varit roligt och lärorikt och gett mig möjlighet att fräscha upp mina TCL/Tk kunskaper.

På onsdagskvällen när arbetsveckan var slut var jag ganska trött i huvudet och det var mycket skönt att veta att den var över. Jag somnade tidigt och utnyttjade torsdagens dåliga väder till att återhämta helt genom att ligga på soffan växlandes mellan en bok och ett seriealbum. På fredagen var det vackra vädret tillbaka även om luften fortfarande var lite kylig, jag var ut en sväng på eftermiddagen och njöt i fulla drag av vädret.

Lördagen spenderades uppe på Spif spelandes Twilight Imperium och Svea Rike. På morgonen gick jag upp klockan nio, åt en lugn frukost, tvättade mig och läste dagens webb-serier. Solen sken och det såg varmt ut så jag valde en norrländsk kläduppsättning bestående av 3/4-dels-byxor och t-shirt. Väl mätt , ren, påklädd och med gott mod begav jag mig vid halv elva mot spif. 25 minuter senare anlände jag vid Spif tillsammans med ett molntäcke som blockerade värmen från solen effektivt och jag insåg att jag varit lite väl optimistisk i mitt klädval. Att det sedan dröjde 20 minuter innan någon med nyckel dök upp hjälpte inte situationen. Jag han bli lite småfrusen men man är ju norrlänning och har ett rykte att upprätthålla så jag höll god min.

Det var som vanligt väldigt roligt att spela även om jag inte ens var nära att vinna, Twilight Imperium hamnade jag på delad sista plats och i Svea Rike landade jag på tredje plats (vi var fem som spelade). Eftersom jag inte spelat spelen tidigare är jag nöjd med min insats men hoppas kunna göra bättre ifrån mig i Twilight Imperium nästa gång.

Idag har jag irrat igenom ett av Helsingborgs villaområden och sett något så ovanligt som ett trähus, tittat på Doctor Who, spelat Psychonauts och fifflat med Fluxbox.

…Jag tror jag är redo att återvända till jobbet imorgon bitti…

Sylvester del 1

Det här är första inlägget i en serie om min nya mediadator Sylvester som nu börjar bli funktionsduglig. I det här inlägget beskriver jag hårdvaran samt mina mål för projektet.

Mål: Den stora fördelen jag är ute efter är att slippa ha sladdar tvärs över golvet, och att slippa störningar i bilden när man tittar på video. Ett annat mål är att skapa en central lagringsenhet för all media som kan kommas åt och styras från direkt från soffan eller från en dator nära eller långt långt borta.

Hårdvara:

• Via EPIA ex15000g Nano-ITX moderkort
• Chassi (200 x 300 x 50 mm)
• Slimline-IDE DVD
• 2.5″ hårddisk (Maxeffekt 3 W)

Moderkortet inkluderar ljud-chipset, video-chipset, 1.5 GHz CPU och ett 100-Mb/s nätverksgränssnitt. Jag valde det här moderkortet eftersom dess video-chipset stödjer hårdvaruaccelererad dekodning av Mpeg-2 och Mpeg-4 vilket kan avlasta huvudprocessorn rejält vid uppspelning av film och därmed kan sänka effektförbrukningen. En annan viktig detalj är att den normala video-utgången är en DVI-D kontakt och därmed direkt kan kopplas till en HDMI-ingång på min TV och leverera bild i HD-kvalité. DVD-spelaren är av slot-in variant och hårddisken är vald för dess låga effektförbrukning. Eftersom både hårddisken och DVD-spelaren normalt sett är tänkta att användas i en bärbar dator krävdes ett par konverterare, vilka jag hittade på “Kjell och Co” (som förövrigt verkar ha det mesta). Det tog dock två försök att få tag på slimline-IDE-till-IDE-konverteraren (ifall någon behöver en Slimline-IDE till IDE-fast-mindre så är det bara att höra av sig).

Efter detta gick monteringen ganska smärtfritt men ett par kvarstående problem finns. Det första är att DVD-enheten anser sig vara inställd på cable-select och vill inte vara på samma IDE-bus som hårddisken. De bråkar även ifall hårddisken också är ställd som cable-select men jag hoppas problemet går att lösa genom att maska cable-select-pinnen och på så vis tvinga DVD-enheten till att agera slav. Eftersom jag inte är så sugen på att förstöra någon kontakt håller jag på att tillverka en kabel som jag kan arbeta med.

Det andra problemet är att jag måste konstruera en IR-mottagare. Detta är lyckligtvis inte så svårt men den enda ingången jag har att arbeta med är USB samt mic- och line-in. Jag har valt att arbeta med det senare eftersom det kräver mindre hårdvara och blir en renare lösning.

Det är roligt nästan jämnt =)

Lite bilder från monteringen.

Tändsticksraketer

Yuri’s Night firas med raketer!

Igår kväll var det Yuri’s Night och det firade jag genom att skjuta tändsticksraketer. Tändsticksraketer är som namnet avslöjar, raketer gjorda av en tändsticka. utöver tändsticka behövs folie och de verktyg som krävs är ett gem och en nål (för instruktioner kolla in beskrivningen på matchstickrockets.com). Efter att ha förberett nio raketer gick jag ner till parkeringen och satte upp raketrampen (konstruerad av ett gem) och spektaklet kunde börja.

Ställa i ordning raketen i raketrampen…

Det var inte helt lätt att skicka iväg foliekapseln (eller nyttolasten om man så vill). Två kapslar kom iväg ungefär en meter, ett par exploderade i raketrampen och en flög baklänges (i efterhand kan man konstatera att skyddsglasögon inte hade varit helt fel). Det var rätt kul även om det var lätt att bränna sig på tändsticka, tändare eller raketrampen. Jag hade tänkt skicka iväg ett par te-påsraketer också men det blåste för mycket.

Tänt var det här!

Påskhelgen

Påskhelgen har varit skön, jag har hunnit sova ut ordentligt, läst och haft tid att syssla med ett projekt jag skjutit upp ett bra tag nu. Den har också innefattat god mat och godis.

Förra veckan var riktigt hektiskt på jobbet, jag irrade runt och arbetade överallt utom där jag egentligen borde så den långa helgen var verkligen en välkommen paus. Trots att det var lite hektiskt var det åtminstone delvis intressant arbete med att montera ihop ett par värmepumpar och verifiera att mjukvaran fungerade som den skulle. På grund av detta blev det en del flängande runt på fabriksgolvet, men jag tror inte jag orsakade några större olyckor.

Under helgens dagar med sämre väder läste ganska mycket, dels Val McDermids Killing the Shadows (i norsk tradition en deckare) och dels Captain Britain: Birth of a Legend. Jag läser väldigt lite deckare så jag tyckte att det var dags, boken fick jag rekommenderad för bra länge sedan eftersom den involverar geografisk profilering (ifall det heter så på svenska, finns säkert någon bättre fackterm) som jag tycker är fascinerande. Captian Britain är en Marvel-serie skapad som en brittisk motsvarighet till Captain America och åtminstone de avsnitt jag hitintills läst har varit riktigt bra.

Det projekt jag sysslat med har varit min nya dator Sylvester, döpt efter en viss svart-vit katt som aldrig fångar något. Sylvester kommer att agera mediasystem samt filserver och kommer stå bredvid tv:n. Jag kör Debian och kommer använda My media system som användargränssnitt. I helgen har jag lyckats överstiga de mest besvärliga hårdvarurelaterade problemen och med lite tur har jag ett något så när fungerande system till helgen.

Jag har också handlat (krukor och frön inför våren) och turistat lite i Helsingborg.

Spel

På sistone har jag haft möjligheten att spela lite spel på SPIF. De spel jag spelat har varit StarCraft the Board Game och MechWarrior: Dark Age.

StarCraft The Board Game var intressant men eftersom ingen hade spelat spelet tidigare så tog det lite tid. Det som var besvärligast var att komma underfund med hur strider fungerade, informationen var ganska utspridd i regelboken och det slutade med att jag i efterhand satte ihop en snabbguide till stridsdelen (skriven i fruktansvärd svengelska). Den är innehåller inte allt men det mesta. Vi han inte med allt för mycket innan en hel dag sprungit iväg, men till nästa gång bör vi kunna ta oss igenom ett helt parti.

MechWarrior: Dark Age gick lite lättare att spela eftersom jag spelat det tidigare (~2003) och killen jag spelade med hade läst på reglerna innan. För att underlätta det hela spelade vi utan specialvapen/utrustning, utan koncentrerade oss på de grundläggande reglerna. Vi famlade i mörkret de första rundorna men efter relativt kort tid flöt spelet på finfint! Det stora problemet med det här spelet är de medföljande tärningarna som måste var specialdesignade för att slå ettor och tvåor. Det är hutlöst svårt att med tre tärningar slå över nio, och på tok för enkelt att slå under fem.

Min Armé i all dess prakt.

3.1415926535…

Idag var Pi-dagen och den har än så länge varit ganska trevlig, och kommer fortsätta vara det ifall inget oförutsett inträffar. Det har inte varit något storskaligt firande men den har i alla fall uppmärksammats.

Mycket snygg om jag får säga det själv.

Jag har dagen till ära burit min pi-shirt samt bjudit på blåbärspaj på jobbet. Men dagen är inte över ännu, och det står en äppelpaj i kylen och väntar =)

Detta kanske låter nördigt (och är det säkert också) men en anledning att äta paj är inte något jag missar i första taget!

Crisis on Infinite Earths

Jag har läst väldigt lite serier från DC även fast de har några av de mer klassiska karaktärerna (Batman, Stålmannen och the Flash för att nämna ett par) och bestämde mig för två veckor sedan att jag skulle ta mig i kragen och läsa något. Valet föll på Crisis on Infinite Earths eftersom den såg ut att innehålla en uppsjö av DCs superhjältar och superskurkar. Det visade sig sedan att det var ett mycket bra val då historien delvis var skriven för att ge en ny läsare grepp om hur de olika hjältarna förhöll sig till varandra samt förenkla DC-universumet.

Omslag till första numret av serien.

Historien är skriven av Marv Wolfman och är helt fristående, man behöver inte känna till karaktärerna för att kunna hänga med i svängarna och historien har ett tydligt slut så man känner sig inte heller tvingad att läsa uppföljare/fortsättningar. Marv hävdar att det fristående formatet är inspirerat av av tv-serien “The Prisoner” (som jag skrivit om tidigare), som var en av de tidigare TV-serierna med ett definitivt slut (även om det är en gnutta rörigt).

Det här är en världsomvälvande historia där ett flertal universa går under (DC har haft ett etablerat “multiversum” sedan “Flash of two worlds“), ett par hjältar går sitt öde till mötes samtidigt som nya skapas. Historien är en aning komplex men kan eventuellt summeras till: En antimateriavåg sveper genom multiversumet och slukar värld efter värld, universum efter universum. The Monitor är den enda som känner till orsaken för den här förstörelsen och samlar så väl hjältar som skurkar för att möta det externa hotet.

Det går inte att neka till att Crisis on Infinite Earths är vältecknad. George Pérez har gjort ett enastående jobb med detaljer och fått karaktärer som från början varit tecknade av en mängd personer att passa ihop stilmässigt utan att förlora karaktärernas personligheter.

I efterhand inser jag att min sammanfattning är ganska intetsägande, men jag har svårt att berätta vad det hela handlar om utan att avslöja för mycket. Vad jag kan säga är att historien var fängslande och jag rekommenderar den till alla som tycker om superhjälteserier.

Intervju med Jeff Smith

Förra veckans It Came out on Wednesday (comixologys podcast) har en intressant intervju (ifall man gillar serier) med Jeff Smith. I den här intervjun (eller monologen om man så vill) talar Jeff om RASL, sina influenser samt om självpubliceringsrörelsen under början av 90-talet. Jag tycker att det mesta var väldigt intressant men jag är lite partisk då jag mest har positiva tankar om Jeff och hans serier sedan tidigare.

Ladda ner intervjun här, och ifall ni vill läsa mer om självpubliceringsrörelsen finns det en artikelserie på Jeffs Blogg att läsa: Del 1, Del 2, Del 3