Filmer sedda under Maj

Maj har varit en medioker filmmånad, jag såg inga direkt dåliga filmer men ingen film som jag blev riktigt uppspelt av (The Giant Claw kanske kan räknas som en exhalterande film men är osäker):

• The Giant Claw: Detta är en helt fantastisk film! Förstå mig rätt nu, den är jätte dålig men på ett så charmigt sätt att den blir en fantastisk upplevelse. Världen terroriseras av en enorm intergalaktisk antimateria-vråk (enorm = “stor som ett slagskepp”, vilket uppenbarligen är en SI-enhet då detta beskriver fågelns storlek filmen igenom), och en testpilot och en radaroperatör verkar vara vårt enda hopp! Du har inte sett film förrän du sett en enorm intergalaktisk antimateria-vråk!
• Stargate - The Arc of Truth: Jag är inte riktigt säker ifall det här skall klassas som en film eller inte jag upplevde den mer som ett extra långt avsnitt av serien (Stargate SG1) vilket kan ha varit tanken. Utifrån den synvinkeln var det en ganska intressant handling och den lyckades behålla seriens charm.
• The Girl Who Leapt Through Time: Toki wo kakeru shôjo (som den heter på originalspråket) är ett drama i rätt tunna science-fiction-kläder som koncentrerar sig mest på relationen mellan de tre huvudkaraktärerna. Filmen är rätt hygglig och lyckades beröra mig (Vilket kanske inte är en prestation men ändå) men jag finner det svårt att säga något specifikt om den.
• Golden Eye: Golden Eye är min favorit bland Bond-filmerna med Pierce Brosnan som Bond, den känns lite mer klassisk än de efterföljande Bond-filmerna med Brosnan i huvudrollen. Annars har jag inte mycket att säga om den här filmen, det är en Bond-film med alla ingredienser: explosioner, super-skurkar, coola tillbehör och Bond-brudar.

Filmer sedda under april

I april blev det totalt fem filmer sedda varav två var anime-filmer. Att 40% var anime anser jag vara en statistisk anomali och ingen trend eller tendens.

• The Lady Vanishes: Detta är något så ovanligt som en komedi regisserad av Alfred Hitchcock, och den är riktigt rolig. Handlingen utspelar sig mestadels ombord på ett tåg på väg från en namnlös Mellaneuropeisk ort till London, när en kvinna upptäcker att den äldre dam, som tidigare hjälpt henne (efter en olycklig incident med en fallande sten) ombord på tåget, är spårlöst försvunnen. Vad värre är: ingen verkar ha sett den försvunna damen. Styrkan i den här filmen är de fantastiska karaktärerna, ett bra exempel på detta är de två britterna som tar kricket på blodigt allvar och knappt pratar om något annat under hela filmen.
• Nausicaä of the Valley of the Wind: En av anime-film av ganska hög kvalitet från 1985. Filmen utspelar sig “efter katastrofen”. Ett stort krig har sargat världen och människor försöker överleva så gott det går i små skyddade bosättningar, samtidigt som naturen gör sitt bästa för att återhämta sig. Filmen har ett ganska tydligt miljötema. (Och det är ungefär här jag går upp i ledningen i tävlingen Sveriges största underdrift)
• Bonnie and Clyde: Bonnie and Clyde är en skildring av ett rånargängs liv. Den är ärlig och ganska smutsig och man känner verkligen för huvudpersonerna, detta till trots glorifieras inte rånarlivet. Det är en gripande film men jag är inte säker på att den lever upp till sin kultstatus
• Kin-Dza-Dza: En knepig science fiction-film från glada Sovjet, ja varför inte? Två män finner sig helt plötsligt mitt ute i en öken på en annan planet. Planeten är dyster och dess kultur upplevs smått bisarr. Här är tändstickssvavel hårdvaluta och man skall huka sig för män med röda byxor. Hela filmen genomsyras av kritik mot kapitalismen på ett sådant vis att det till och med är uppenbart för mig. Filmen är skum men helt klart sevärd.
• Howl’s moving castle: Det här är en episk, spännande och magisk animerad film av Studio Ghibli. Jag är väldigt svag för Studio Ghiblis filmer, de är alltid bra, passar så väl gammal som ung och lyckas alltid beröra publiken. Den här filmen är inget undantag och är väl förtjänt av sin plats på IMDBs topplista över science-fiction-filmer!

Mars filmer

Den här filmgenomgången kommer en aning sent, men det beror endast på att jag införskaffat Sam & Max: Season 2 och har svårt att slita mig från spelet.

Den gångna månaden har jag sett bra mycket bättre filmer än vad jag gjorde i Februari, inte en enda dålig film tror jag.

• Giant: En riktigt mastig produktion från 1956 med James Dean i en av huvudrollerna. De filmer jag sett honom i har han spelat en arg och rebellisk ungdom som vill bevisa att han är något, detta gäller även för den här filmen även om det kommer lite i andra rummet. Filmens huvudmål är som jag ser det att beskriva texas utveckling från kodrivande Cowboy-stat till Oljestat. Det låter kanske lite trist men intresset hålls uppe av mindre intriger inom och kring den ranch som filmen kretsar kring.
• Grosse Pointe Blank: En romantisk komedi från nittiotalets andra hälft. En kallblodig lönnmördare åker hem till sin hemstad för en klassåterförening och träffar sin gamla flamma. Nämnde jag att han är jagad av andra lönnmördare och ett par hemliga agenter, jag är ganska säker på att jag gjorde det så jag behöver inte upprepa mig va? Filmen är ingen djup eller jätteorginell historia men den är rolig och ganska mysig och tar sig ganska långt på ren charm.
• Das Leben der Anderen: Jag tyckte den här filmen var ruskigt bra, så bra att jag skulle gett den en Oscar ifall den inte redan hade en…Nu får den en fin recension istället! Filmen handlar om en STASI-observatör som blir engagerad i personerna han övervakars liv och börjar ifrågasätta sitt uppdrag. Den här filmen ger en inblick i DDR som åtminstone chockade mig, det är förskräckligt att tänka sig att folk har levt under sådant hot för 20 år sedan bara 100 mil (eller något ditåt) söder om min nuvarande bostadsort.
• Breakfast at Tiffany’s: Ända sedan jag hörde Deep Blue Somethings låt med samma namn har jag velat se den här filmen och äntligen har jag tagit tag i det. Och jag (liksom låtens karaktärer) tycker att den var riktigt bra och helt klart värd all hype, fast jag är lite svag för filmtempot i 50- och 60-talsfilmer så jag kanske inte är att lita på. Historien är så pass klassisk nu så att alla försök jag gjort för att beskriva den låter fruktansvärt kliché så jag avstår. Filmen är helt klart sevärd även om ni inte delar min svaghet för 50- och 60-talsfilm.
• The Departed: The Departed är ett kriminaldrama av Martin Scorsese med en hel uppsjö stora namn (Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson med flera). Filmen handlar om två infiltratörer, en maffialojal polis och en polisinfiltratör hos maffian. Jag har alltid varit tveksam till filmer med Leonardo DiCaprio, men den här är helt fantastiskt bra. Matt Damon och Leonardo DiCaprio gör båda riktigt bra ifrån sig i sina roller men den jag skådespelare som verkligen lyfter filmen i mina ögon är Jack Nicholson. Jack spelar ond maffia boss och finns det någon som kan spela ond och äcklig bättre än honom? Jag betvivlar starkt. Filmen är ganska lång men den är aldrig tråkig och den är inte ett dugg förutsägbar.

Februaris filmer

Nu när det här inslaget har återkommit är det officiellt ett återkommande inslag.

I februari har jag sett ett par riktigt bra filmer samt gjort ett par tveksamma filmval. Den film som överraskade mest var nog den tyska filmen “Lola Rennt”.

• Lola Rennt: Lolas pojkvän hamnar i trubbel genom att glömma 100 000 D-mark på tunnelbanan och Lola har 20 minuter på sig att få tag på pengar. Filmen är ganska snabb men med fokus på dramat och kretsar mycket kring handlingar och dess konsekvenser. Det som föll mig mest i smaken var 90-tals-technomusiken som ackompanjerade Lolas “spring”-scener samt de framåtblickar vi får då och då för att i kort illustrera vad som händer långt efter filmens handling.
• Fantastic 4 - Rise of the Silver Surfer: Jag älskar Silver Surfaren, han är en av de absolut coolaste karaktärerna Marvel skapat. Trots att filmen förgyllts med denna riktigt coola karaktär är filmen i stort riktigt tråkig. Jag hoppas dock fortfarande att filmen Silver Surfer skall vara bra, hoppet lever just nu mest på att Michael J Straczynski skriver manuset.
• Alphaville: En mycket underlig fransk sciecnce-fiction-film från 1965. jag måste erkänna att jag inte hängde med i handlingen alls, men allt kretsade kring ett dystopiskt samhälle som kontrolleras av en nitisk dator. Ordlistor revideras varje dag och förbjudna ord tas bort, personer som agerar ologiskt avrättas i en simhall (och liken tas om hand av formationssimmande damer) och alla pratar franska. Man måste se den för att förstå vad jag menar, eller som i mitt fall: inte förstå vad jag menar. Jag kan inte säga att den var dålig eftersom jag inte förstod den, jag borde egentligen se den en gång till.
• Big Fish: En klassisk Tim Burton-film kort och gott. Den är charmig, rolig och ganska sorglig. Jag kan inte riktigt beskriva den så ta och se den och skriv sedan en kommentar och summera handlingen.
• The Howling: The Howling är en riktigt dålig varulvsfilm, riktigt dålig, inte ens dålig på ett bra sätt. Varulvarna ser ut som en korsning mellan harar och kängurur, och handlingen var usel. Det enda korn av nöje jag fick ut ur den här filmen var att jag fick se Robert Picardo (The Doctor i Star Trek Voyager). Den här filmen var inte värt besväret, undvik den så gott ni kan!

Januaris filmer

Jag tycker om film och försöker se minst en film i veckan. Jag vill gärna att filmen i fråga skall vara bra men jag finner också nöje i riktiga B-rullar (dock inte Predator 2). Jag tänkte sammanställa en lista över filmer jag sett i Januari.

• East of Eden: Ett riktigt bra drama från 1955 med James Dean i en av huvudrollerna. De här är ganska djup film om en ung man som söker sin identitet och plats i livet. Det är svårt att säga något om filmen utan att det blir på tok för långt, kortfattat blir det: se den.
• Children of Men: En modern science fiction-film om en dystopisk nära framtid där samtliga kvinnor blivit infertila och mänskligheten i princip räknar med att gå under inom en mycket snar framtid. Dock finns det hopp när en gravid kvinna smugglas in i Storbritannien. Den här filmen var överraskande bra (jag har lite fördomar* mot modern science fiction) och historien som berättades kom i första hand.
• The Prestige: Ännu en modern science fiction som lyckas riktigt bra. Historien utspelar sig under början av 1900-talet och kretsar kring två konkurrerande magiker. Intrigen kretsar kring ett teleporteringstrick. För att avslöja sin nemesis hemlighet tar den ene magikern hjälp av en viss Nikola Tesla (porträtterad av David Bowie!). Det enda problem jag hade med den här filmen var att hålla isär huvudkaraktärerna (efter halva filmen började det dock klarna upp lite).
• Ferris Beuller’s Day Off: En “High School”-film från 1986 där vi följer Ferris en dag när han skolkar. Jag älskar den här typen av film, dvs film med mycket dialog och karaktärer med lite djup samt en ganska lättsam historia (andra exempel är Clerks och The Breakfast Club). Sedan måste jag säga att teknikerna Ferris har utvecklat för att kamouflera sitt skolkande som sjukdom är roliga att observera.

* Jag har haft lite svårt att ta moderna science fiction filmer på allvar eftersom de flesta mest verkar vara 90 minuter av tuffa effekter och mycket lite story (Alien vs Predator t.ex)

Jag tänkte gör dessa lister till en återkommande del i min blogg, så i början av mars bör februaris filmer dyka upp.

Subject 74

- I’m in some trouble, they have put something in me.
- What are you talking about, are you hurt?
- Jennie, they’re cloning people.
- Oookey, I’m hanging up now
-Jennie, listen to me alright, these people are trying to kill me… I think they already did

I söndags såg jag Chris och Jeff Smiths kortfilm “Subject 74“. En 15 min minuter lång science fiction historia som producerades 2006 för “the Motion Picture Institute of Michigan” (ett studieprojekt ifall jag inte missförstått alldelens). Filmen är väl producerad och även om skådespelarinsatserna är av varierande kvalité levereras en intressant historia på ett snyggt och övertygande sätt.

“Still yourself Garret, the transfer can be somewhat traumatic”

Har du tid över titta då på filmen här.

Inget särskilt egentligen, mest en samling lösa meningar

I veckan har jag varit en aning sjuk, inte ligga i-sängen-och-flämta-sjuk utan bara tillräckligt sjuk för att allt skall kännas lite extra besvärligt samt behöva halstabletter ett par gånger om dagen.

Detta har inneburit att saker och ting på jobbet har gått långsamt (om än framåt),vi ska börja arbeta med GUIs (Grafiska användar gränssnitt) nu vilket jag inte är jätte exalterad över.

I Onsdags såg jag Faster, Pussycat Kill! Kill! som nog var häftig på sin tid men nu kändes den ganska medelmåttig (inte dålig men inget jag skulle se om varje vecka).

Igår var jag ute i haglet och kollade in Helsingör, det var ganska trevligt trots det inte allt för sympatiska vädret.

I fredags lånade jag en Slagborrmaskin av Nibes verkstad för att sätta upp ett par hyllor på väggen vid skrivbordet här hemma. Jag lyckades ta mig för själva borrandet och monterandet idag (Det känns alltid lite besvärligt att göra en ickereversibel modifiering av en lägenhet man inte äger, tänk om man gör fel!) och det gick lättare än jag trodde det skulle göra. Slagborrmaskiner är mycket kraftfulla och gör jobbet till stor del åt en, det gäller bara att sikta ordentligt.

Red Riding Hood in Autumn wolf gothic fairy tale fantasy art print av Jasmine Becket-Griffith.

I veckan har jag också fått mina konsttryck som jag beställt från etsy.com. Med lite tur kommer jag hinna få upp dessa på väggen under vecka.

Klassiker

Igår kväll såg jag ett par filmklassiker: “Sunset Blvd.” och “The Lost Boys“. Båda var riktigt underhållande, Sunset Blvd. på klassiskt pampigt 50-talsmanér och The Lost Boys påminde mig om alla filmer jag tyckte var läskiga när jag var liten.

Sunset Blvd. ligger listad som nummer 29 på imdb:s top 250 lista och förtjänar verkligen sin plats eftersom den berättar en intressant historia på ett mycket trevligt sätt. Dessutom porträtteras den excentriska f.d. stumfilmsstjärnan (en av huvudkaraktärerna) helt underbart. Gick överallt med hakan först och när hon skall vara dramatisk virvlar hon långsamt med armarna och stirrar storögt framför sig. Helt fantastiskt överspelat och jag kan verkligen se en f.d. stumfilmsstjärna bete sig så!

 

The Lost Boys var svår att ta på lika stort allvar, men den var som sagt mycket underhållande iallafall. En familj flyttar till Santa Clara “The Murder Capital of the World”, och upptäcker snabbt att det härjar ett gäng vampyrer efter strandpromenaden. Den här filmen skulle ha gjort mig rädd när jag var 10-11 år, nu är den mest rolig med alla 80-tals klyschor och one-liners.

Båda är helt klart sevärda!